Nu är det bestämt, jag åker till Cuba i april tillsammans med Ellinor och mina föräldrar.
Det är med blandade känslor jag ser den här resan framför mig.

Senast jag var till Cuba var 2011 och då hade jag inte varit tillbaks på 16 år. Mina släktingar bor kvar på ön och det är en känslosam historia att ses med så långa avbrott, speciellt mina morföräldrar. Dem tycker om mig så himla mycket och det är stor sorg för både mig och dem att inte ha haft varandra nära under alla år.

Jag önskar att jag kunde uppleva detta land som turist och med naiva ögon men tyvärr så kan jag inte det. Jag känner väl till det kämpiga livet som kubanska medborgare lever fast jag själv sluppit leva deras bittra verklighet. Det kunde ha varit min verklighet.

Denna gång hoppas jag kunna uppleva detta vackra land på ett helt annat sätt. Jag ser fram emot att Ellinor ska träffa mina morföräldrar och att hon ska få se det plats där jag föddes och en gång växte upp. Platsen där jag lekte, där jag gick i skolan och där jag idrottade. Visa henne magiska platser som man bara ser på film och vykort, uppleva naturen och kulturen på det kubanska sättet.