Det är väldigt ansträngt i mitt förhållande med Ellinor just nu. Det känns som allt vi gör och säger till varandra tas emot negativt. Det har varit så en längre tid nu och jag tycker vi flera gånger har försökt ta oss förbi detta genom att prata med varandra och försöka få den andre att förstå vad man egentligen menar när man säger något. Vissa dagar är superbra och det känns som vi är tillbaks där vårt förhållande började rent känslomässigt medan resterande tid är ren plåga att ta sig igenom. Jag vill inte slösa vår tid tillsammans på att vara negativa mot varandra, ett förhållande bygger på att man stärker den andra genom ens handlingar. Allt jag gör är för oss och för att vi ska ha bättre förutsättningar för att fortsätta framåt. Jag vet inte hur länge till vi pallar med det här.. några tips?
Mitt enda råd är att inte ge upp. Gräset är inte grönare på andra sidan, svackor kommer i alla förhållanden, och många ger upp alldeles för lätt. Det ÄR svårt att leva med en annan människa med egen vilja och en egen bakgrund/historia som har format en och det måste få vara det ibland. Ge det lite tid och ta paus från varandra ibland (egentid alltså, inte förhållandepaus) så att ni båda får andas och inte bara går på varandra. Anar att en del av problemet är att Ellinor inte mår topp just nu pga idiotin i modellbranschen, svårt att hålla ett förhållande på topp då och det är alltid den som står en närmast som får ta största smällen när man mår dåligt. Det kommer gå upp igen, lovar!
Tusen Tack !! Jag så blir glad för era ord
Så är det att vara i en relation! Upp och ner. Det beständiga? Man själv. Det har inget (i stort sett) med den andra att göra – utvecklingen ligger hos en själv.
Ni passar SÅ bra ihop! Känslor och temperament, liv och glädje. Ge inte upp – gräset är inte grönare!
Tips: Gör det ni älskar att göra – individuellt och som par. Ha både egna och gemensamma vänner. Prata inte söndee förhållandet. Se till att nå era individuella mål.
Kom ihåg vem ni blev kär i. Bygg på gemensamma drömmar. Ta reda på vilka ”kärleksspråk” ni pratar, dvs när ni känner er som mest älskade och hur ni helst visar kärlek: Komplimanger? Tid med varandra? Tjänster/laga ngt etc? Gåvor? Fysisk beröring?
Lista 10 saker ni älskar m den andre och läs högt. Åk ut i naturen en dag. Och Kevin: Älska, stötta och lyssna på E, visa att du alltid finns där för henne, vad som än händer! Och E:respektera och bekräfta mannen Kevin, berätta att du är stolt över honom och hans träningssatsning!
Ni grejar der här! Det är bara att bestämma er! Och det är ni bra på, eller hur! 🙂
Lycka till!
Anneli
Jag & min pojkvän har haft exakt så som du beskriver det. Och det kom till en punkt där vi sa att om vi inte slutar hålla på så här så kommer det att ta slut, och just då kändes det som det var enda utgången om vi inte ändrar på det. Efter vi båda blev medvetna om det blev allt mycket bättre. För vi visste att fortsätter det så här – då kommer det att ta slut förr eller senare, och då får vi leva utan varandra. Eller så ändrar vi på beteendet och då kan vi vara tillsammans.
Jag tror att rädslan för att vara utan varandra fick oss att anstränga oss verkligen tusen gånger mer, trots att vi trodde att det var omöjligt, men det var det verkligen inte. Vi skärpte oss ordentligt, slutade tjaffsa om småsaker, berättade exakt vad vi kände, och bekräftade vår kärlek för varandra rätt ofta. För det vi alltid haft kvar är vår kärlek för varandra men vi kunde bara inte hålla sams.
Men sen dess att vi blev medvetna om att det är antingen vi tillsammans eller vi utan varandra, då blev allt bättre. Det tar ett tag att ta sig tillbaka, och vi har inte gjort det helt än för det tar tid att lita på att allt är bra igen. Men det går verkligen åt rätt håll! Det kanske inte låter så kul, men skräm upp er själva – tänk er ett liv utan varandra så är jag säker på att ni båda verkligen kommer att göra allt ni kan. Det var inte förrän det jag började anstränga mig på riktigt – för jag visste att jag skulle förlora honom om jag inte slutade tjaffsa om små helt onödiga saker. Det är inte värt det om det slutar med att man är utan varandra.
Hej !
Jag är 25 år gammal och har själv ett förhållande sen 5 år tillbaka. Det är tufft, det går i parioder.. När vi flyttade till Stockholm hade min kille redan vänner och jobb där, själv kände jag mig ensam och utlämnad och ville inte bara leva på han och hans vänner, men det byggde mycket karaktär för mig. Det gäller att komma utan för sin egen comfortzone som jag kan tänka mig är svårt för din tjej.
När det gäller bråk i en relation kommer det alltid finnas mer eller mindre, men det är upp till dig själv att väga det negativa emot det positiva. Tar det mer energi än vad det ger? För min del har det varit mycket saker utanför relationen som har påverkat min relation. Som när jag inte trivdes med mig själv gick det ut över min pojkvän, men när det blev bättre blev också våran relation bättre. Men man får inte heller hålla fast fast man redan vet att det inte kommer hålla, och hur vet man detta ? gå på din känsla! jag har känt med alla mina tidigare pojkvänner när det är dags att släppa taget! så gå inte i månader och kämpa om du får den där känslan. Det är inte snällt mot dig själv eller din flickvän. Någon som har hjälpt mig många gånger är orden: Om det är meningen att det ska bli vi igen så kommer det hända. även om det aldrig har hänt har det känts tryggt att säga det till sig själv. Man kan skriva böcker om detta men du måste lyssna på din egna känsla och bestämma dig, du kan inte säga jag vet inte om jag pallar mer, då har du redan gett upp. känn efter är dom bra stunderna värda att kämpa för? hur ofta kommer dom bra stunderna?
Hoppas någon av det var till någon hjälp.
Alla gar igenom sadana perioder. Mitt tips är att ge varann space, det funkar för oss när vi gar in i sadana här perioder.
Hitta pa saker med vänner, bara vara själv, inte ringa varann sa ofta osv. 🙂 Hoppas det funkar för er!