Det bästa som finns är att dela åsikter för det sätter perspektiv på det man tror på och väljer att göra. Man borde aldrig ta det på fel sätt när någon ifrågasätter det man gör för det enda det kommer visa på är brister och styrkor  i ens synsätt och oavsett kommer det endast leda till  vidare utveckling. Därför blir jag väldigt glad när Linnea ställer mig mot väggen och ifrågasätter min filosofi. Tack för det och fortsätt komma med era kloka frågor för vi kommer bara bli bättre utav det och få allt bättre perspektiv på träning och hälsa.

Hej! Blir verkligen inspirerad av din blogg och man blir absolut motiverad till att leva hälsosamt och tänka till lite extra kring sina matvanor och träning. Men jag har som ett motto att jag ska ”träna för att leva, inte leva för att träna”.

Kan du inte ibland känna att träningen tar upp ditt liv lite mycket ibland?

En väldigt bra fråga för jag tror den här frågan leder till att komma till insikt med nyttan med träning.

Träning tar upp väldigt mycket utav mitt liv, faktiskt mer än något annat. Jag har inga planer på att satsa inom någon särskild sport ändå tror jag att jag tränar lika mycket som, om inte mer än, många elitidrottare idag. Jag älskar att röra på mig, jag älskar att träna och jag älskar tanken av att fullgöra min kropp. Jag ser min kropp som mitt verk och jag har bara en chans att ta hand om den och göra den så bra som möjligt för att kunna leva så bra som möjligt. Jag vill vara stark, rörlig, smidig. Jag vill känna mig ung, fräsch och snygg. Jag vill vara en bra förebild för min framtida familj och genom mina handlingar lära mina barn att leka, äta sunt, träna, må bra, ha kul, lyssna, älska, vara omtänksamma, ödmjuka, drivna, etc. Jag tycker träningen ger mig allt detta och mycket mer. Så känner jag att träningen tar upp mitt liv? Nej, jag skulle snarare vilja säga att den ger mig liv.

Visst är det nice att ha en vältränad kropp med ett grymt sexpack och muskler som får alla att titta en extra gång, men är det verkligen värt det med tanke på all tid man lägger ner inne på ett gym istället för att se världen och uppleva saker? förstår du hur jag tänker? räcker det inte med lagom? Man kan ju vara hälsosam utan att se ut som ett muskelberg. Menar absolut inget illa eller så, alla bestämmer självklart själva hur de vill leva men jag är bara lite nyfiken till hur du tänker kring det.

Lagom är relativt och definitionen utav ordet lagom är ganska oklar. Det blir också svårt att argumentera för att träning tar ens tid från att uppleva saker eller se världen. Mitt argument till det är att tack vare min träning kan jag uppskatta mig väldigt berest både i Sverige och världen. Tack vare alla mina timmars simträning har jag tränat och tävlat runt om i Sverige och varit på platser som jag aldrig skulle besökt i andra fall. Tack vare alla mina timmars träning har jag inte bara byggt en karriär inom modellandet som lett mig till andra delar i världen och upplevt saker som få andra fått uppleva. De senaste 10 åren i mitt liv har jag rest otalt många gånger och träningen har aldrig hindrat mig från det, snarare skulle jag vilja säga att det gett mig förutsättningar att lära känna nya människor och upptäcka nya platser.

Jag möter många gånger detta argument när det gäller många saker och i mina öron låter det alltid som ursäkter för att inte göra det man egentligen bör göra. Sova, äta, träffa vänner, jobba, umgås med familj, läsa, plugga, etc. allt detta är saker som jag också hinner med trots alla mina träningspass. Det är bara ursäkter. Jag säger inte att det är rätt eller fel, alla har vi en egen vilja.

Är det ett bekräftelsebehov eller hade du tränat lika mycket som du gör idag om muskler inte kunde växa? (lite oklart kanske haha) Kram

Träningen är väldigt viktigt för mig utifrån hälsa och välmående. Det innefattar även självkänsla, alltså hur jag mår pga utav hur andra uppfattar mig. Jag blir såklart överlycklig varje gång någon berömmer mig för hur jag ser ut. Till stor del är det något jag har med mig sen födseln men också något jag arbetat hårt för. Jag älskar att se mig i spegeln när jag tränar för det ger mig motivation att träna ännu hårdare. Det jag ser, ser ingen annan, och min självuppfattning är bara min egen. Det andra ser, ser inte jag, och att få höra både bra och dåligt är en påminnelse och en läxa om mitt hårda slit. Är det ett bekräftelsebehov? Ja tills viss del.