Sitter på ett cafe inne på Barcelona flygplats efter att ha checkat in de sista resväskorna som ska med mig till Stockholm. Det är drygt en timme kvar innan jag ska stiga ombord planet och jag har just köpt en dryck som ska hålla mig sällskap medan jag skriver. Nu har jag tid att reflektera över min tid i den här staden och det är första gången jag känner någon slags ångest över att detta inte längre är ”hem”.

Samtidigt som jag verkligen ser fram emot att flytta hem, att äntligen börja en vardag tillsammans med Lina, starta igång mina projekt och ta upp träningen med mina kunder så känner jag känner att min tid här varit otroligt lärorik och utvecklande. Jag har gjort mycket under det senaste året som gjort mig stolt och jag har många känt en otrolig stark känsla av självbedrift. Det har gjort mig till en starkare individ, själv och i grupp. Jag antar att det är just den känslan som jag känner Barcelona har grott inom mig.

Barcelona är en fantastik stad med otroliga möjligheter. Det är en samlingspass för folk från hela världen att njuta av en dynamisk tillvaro. Folk kommer och går, vissa stannar längre än andra men jag känner att Barcelona liksom resten av Spanien lever i ett föråldrat, stark byråkratisk styre som sätter käppar i hjulet för dess egna invånare och den etablerade turismen som vill framåt. Stor korruption, dålig ekonomi splittrar landet och det finns en subkultur bland unga människor som inte verkar vilja arbeta. Anledningen är för mig självklar. En rad faktorer där bland annat dåliga löner, höga levnadskostnader i jämförelse med vad de tjänar och en politik som stjälper istället för hjälper dem som har drivkraften att vilja framåt på egen hand.

Jag är jätteglad för att jag av någon konstig anledning vuxit upp i Sverige, ödet satte mig där och dit vill jag tillbaks. Ses i Stockholm.