Jag känner mig tvungen att dela med mig utav mitt barnsliga hopp från drygt 10 meter. Jag kallar det barnsligt mestadels för att utmaningen håller mig ung i sinnet och jag tycker om att utmana mina rädslor. Jag tror man blir allt mer försiktig med åldern, kanske också med all rätt, men jag tycker det är viktigt att ha kvar barnasinnet och utsätta sig för sådant som kan upplevas lite jobbigt och utmanade. Det blir för mig lite av en bekräftelse på att jag fortfarande kan och har modet till att leka obehindrat från den erfarenhet jag samlat på mig genom åren och som någonstans talar om för mig att det är en dum idé. Vi föds utan rädslor och vi vågar som barn utmana saker som känns lite pirriga och det utvecklar våra sinnen till att bli skickliga individer på olika plan. Jag vill inte att den processen ska sluta och begränsas utan snarare fortsätta och utvecklas än mer med åren.