Jag känner mig tvungen att dela med mig utav mitt barnsliga hopp från drygt 10 meter. Jag kallar det barnsligt mestadels för att utmaningen håller mig ung i sinnet och jag tycker om att utmana mina rädslor. Jag tror man blir allt mer försiktig med åldern, kanske också med all rätt, men jag tycker det är viktigt att ha kvar barnasinnet och utsätta sig för sådant som kan upplevas lite jobbigt och utmanade. Det blir för mig lite av en bekräftelse på att jag fortfarande kan och har modet till att leka obehindrat från den erfarenhet jag samlat på mig genom åren och som någonstans talar om för mig att det är en dum idé. Vi föds utan rädslor och vi vågar som barn utmana saker som känns lite pirriga och det utvecklar våra sinnen till att bli skickliga individer på olika plan. Jag vill inte att den processen ska sluta och begränsas utan snarare fortsätta och utvecklas än mer med åren.

Fick en utmaning tidigare i veckan som jag tränat på och så kände jag att det var dags att spela in och visa att jag klarar det. Det är väl inte 100% korrekt då jag får en lättböjning på benen på väg tillbaks men mina baksida lår och gluteus är inte fullständigt rörliga ännu. En jäkligt rolig och givande övning som kommer från yogan och vilken är jättebra för att lära sig kontrollera kroppen från bålen när man befinner sig upp och ned. Det har varit en utav flera grundövningar som jag tränat på för att bli bättre på min handstående.

Jag tycker verkligen om att ha människor i min omgivning som utmanar mig och jag hat-älskar att utsätta mig för situationer som gör detsamma. Jag älskar när andra utmanar mig intellektuell och fysiskt för båda två är otroligt viktiga aspekter för mig. Om jag bara hade haft ja/nej sägare runt omkring mig hade jag förmodligen dött av tristes. Jag hade heller inte kommit någon vart vettigt i livet och inte heller skaffat mig en större förståelse för andra människors åsikter, utmaningar, drömmar och förutsättningar.

Idag hjälpte jag en kille som jag inte kände på gymet. Han stod med två hantlar, alldeles för tunga för honom, och körde utsida axlar. Problemet var inte att han körde för tung, för det gör sjukt många på gymet och jag säger inget, utan jag såg verkligen att han inte hade en aning om vad han gjorde. Allt var fel ända från hur han stod på fötterna, hans bålstatibiltet, hans hållning till själva utförandet. Jag drog mig först från att gå fram till honom men sen tänkte jag efter och kom att tänka på alla dem gånger då andra gett mig sina tips och idéer och hur det fått mig att bli bättre och utvecklas. Jag gick fram till honom och sa väldigt artigt om jag kunde få ge honom några tips och visade och förklarade för honom allt det vässentilga som han behövde veta för att få maximal effekt utifrån den övningen. Han tog verkligen till sig utav det jag sa och jag såg på honom att han tog det på rätt sätt. Jag ville inte vissa honom att jag var bättre utan jag ville hjälpa honom att utvecklas genom att utmana hans nuvarande tankesätt.

Att lyssna på andra behöver inte betyda att dem alltid har rätt eller att det de säger är rätt för just mig men det finns fortfarande ett enormt värde i att lyssna och analysera det den andre talar om.