Fredag den 13:e har jag upplevt som den längsta dagen i mitt liv. Det är så mycket som hänt den här helgen som visar på sanningar som gömts bakom ridån utav lögner. Det som hände i Paris är helt hemskt och jag inte sluta känna stor sorg för alla drabbade i denna hemska händelse. Det får mig också att tänka på alla människor som flyr för sina liv från Syrien pga att detta är deras vardag och verklighet. Jag ser folk på mina sociala kanaler som uttrycker saker som gör mig ledsen och arg. Att dessa personer inte kan se längre än näsan räcker och inte kan känna empati för människor som behöver stöd och hjälp är för mig ofattbart. Stora frågor som dessa kan ibland vara väldigt svåra att få grepp om och man hinner inte tänka efter innan man rycks med i starka krafter som drar en något håll. Jag försöker alltid skala ned och individualisera problemet och efter det dra egna slutsatser. Med andra ord; Om det hade varit din vän, familjemedlem eller bekant som behövde din hjälp hade du gett denne handen eller sagt ”nej du får klara dig själv”??
Jag vet vad jag hade gjort. Särskilt för att jag själv behövt en hand och andra har gett mig handen när jag behövde det som mest. Det har inte varit lätt men jag är tacksam för alla händer och för att alla gav lite kärlek och tröst när jag behövde det som mest. Detta innebär inte att vi måste ta in folk att bo hos oss eller försörja dem för all evighet, det vi måste göra att vissa på lite förståelse, ge varandra en stor kram och blicka framåt mot en ljus framtid, för dig, mig och alla oss.
”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, and hate leads to suffering”
