Nu har jag äntligen Ellinor här hemma igen efter en vecka i Sthlm. Det känns faktiskt jättebra och jag har saknat henne mycket. Men redan nu två dagar efter ankomst börjar jag bli tokig på henne. Hon är lik en papegoja som ständigt pratar och helt ärligt vet jag inte om det är med mig hon pratar eller bara sig själv. Det är väldigt svårt för mig att koncentrera mig på det jag ska göra för jag tillskillnad från henne behöver ha knäpptyst för att kunna tänka klart. Ni förstår det är inte enkelt när jag ska sätta mig och blogga för helt ärligt kan jag inte ens få fram tankar som sedan leder till ord.

Känner ni igen er? Vad brukar ni göra för att lösa situationen?

Fredag den 13:e har jag upplevt som den längsta dagen i mitt liv. Det är sÃ¥ mycket som hänt den här helgen som visar pÃ¥ sanningar som gömts bakom ridÃ¥n utav lögner. Det som hände i Paris är helt hemskt och jag inte sluta känna stor sorg för alla drabbade i denna hemska händelse. Det fÃ¥r mig ocksÃ¥ att tänka pÃ¥ alla människor som flyr för sina liv frÃ¥n Syrien pga att detta är deras vardag och verklighet. Jag ser folk pÃ¥ mina sociala kanaler som uttrycker saker som gör mig ledsen och arg. Att dessa personer inte kan se längre än näsan räcker och inte kan känna empati för människor som behöver stöd och hjälp är för mig ofattbart. Stora frÃ¥gor som dessa kan ibland vara väldigt svÃ¥ra att fÃ¥ grepp om och man hinner inte tänka efter innan man rycks med i starka krafter som drar en nÃ¥got hÃ¥ll. Jag försöker alltid skala ned och individualisera problemet och efter det dra egna slutsatser. Med andra ord; Om det hade varit din vän, familjemedlem eller bekant som behövde din hjälp hade du gett denne handen eller sagt ”nej du fÃ¥r klara dig själv”??

Jag vet vad jag hade gjort. Särskilt för att jag själv behövt en hand och andra har gett mig handen när jag behövde det som mest. Det har inte varit lätt men jag är tacksam för alla händer och för att alla gav lite kärlek och tröst när jag behövde det som mest. Detta innebär inte att vi måste ta in folk att bo hos oss eller försörja dem för all evighet, det vi måste göra att vissa på lite förståelse, ge varandra en stor kram och blicka framåt mot en ljus framtid, för dig, mig och alla oss.

”Fear is the path to the dark side. Fear leads to anger, anger leads to hate, and hate leads to suffering”

Det är känns sjukt trist att behöva vakna till dessa supertråkiga nyheter. Jag finner inte några ord som kan uttrycka min sorg för alla dessa människor som omkommit i denna attentat inatt.
Paris ni finns i våra tankar. 

Liberté, Égalité, Fraternité