Vaknade imorse med mycket tankar över det som nyligen hänt. Det känns svårt att ta in att det är på riktigt och jag känner mig helt ärligt splittrad. Rätt eller fel? Bra eller Dåligt? Ett förhållande mellan två människor är komplext och det är mycket som ska till för att det ska funka och hålla över lång tid. Jag vet att inget sker över en dag och man är två om att kämpa för att det ska funka men det kräver också att man vill lika mycket eller åtminstone stöttar och uppmuntrar varandra att dra oss framåt.
Det finns en röst inom mig som vill väldigt mycket, som önskar se livet på ett visst sätt och finna ro. Den rösten driver mig framåt, den rösten håller mig levandes. Jag kan inte sluta förens jag hittat vad jag söker.
