Livet tar oss ibland till oväntade platser och alla erfarenheter man samlar på sig längst vägen gör mig mer fullbordad som människa. Det är inte alltid man tänkt sig som får mig att växa, för ibland måste man gå omvägar för att fram till ens mål och drömmar. Låt utmaningar inte bli ett hinder utan istället en möjlighet att växa för att utvecklas för att nå längre. För var dag som går lär jag känna mig själv allt bättre. Jag vet vart jag vill och jag vet vad jag känner för dem omständigheter som uppstår runt omkring mig. Det är med glädje som jag blir äldre och mer vis, det är med glädje som jag finner större trygghet i mig själv och dem runt omkring mig. Jag är på en plats just nu där jag känner mig levande och det betyder allt för mig.

Jag vet inte hur ni känner men jag känner mig klar med allt firande och festande just nu. Det har varit ett par mycket roliga sista 2 veckor på året och jag uppskattar det verkligen men nu vill jag blicka framåt och fokusera på andra saker. Jag har inte för vana att göra några nyårslöften och inte har jag gjort det i år heller. Mitt fokus ligger som vanligt på allt sådant som tar mig framåt och inte bakåt.

Jag tycker hela förra året var väldigt motigt trots att mycket positivt också tog plats. Jag vill alltid jämföra resultatet med det arbetet som jag lägger ned och det finns fortfarande mycket att hämta. Jag önskar att 2016 blir ett positivt år för oss alla som tålmodigt kämpar varje dag för att bli bättre individer och medmänniskor.

Tack till er alla som läser och engagerar i er i bloggen för utan er hade inte jag haft gnistan till att skriva.

Igår kväll överraskade Ellinor mig efter träningen med en picknick ute på terassen. Det var något vi verkligen behövde för att få en stund av lycka i vårt förhållande just nu. Det finns mycket hos henne som jag tycker om och som jag beundrar och det är hennes förmåga att smitta av sin positiva aura som jag blev kär i.

Jag är en tänkare och hon känslomänniska och jag tror många utav er känner igen er i förhållandet mellan två parter. Hon får mig att känna väldigt mycket, hon kan verkligen öppna den sidan hos mig, men ibland blir det alldeles känslor som jag inte kan hantera. Jag kan uppskatta att inte känna efter allt för mycket utan istället blicka framåt och vara lösningsorienterad. Jag vill inte alltid grotta ned mig i mina känslor för de kan göra ont och få mig obalans. Det är ganska obehagligt och läskigt för mig. Hon vill väldigt gärna att jag ska förstå henne men för att göra det måste jag känna som hon gör och det är jag inte riktigt redo för. Samtidigt sker detsamma tvärtom skulle jag tro. Jag ställer krav på att hon ska tänka som jag och inte alltid vara så känslosam i alla situationer. I mina ögon kan det visa sig som svaghet fast jag innerst inne vet att så är inte fallet men eftersom jag inte kan relatera till hur hon känner så är det min närmsta referens, en tänkares referens.

Tips?