I torsdags hade jag ett inbokat träningspass på BIONIC. Jag blev inbjuden för att testa denna redan etablerade träningsform runt om i världen men ännu ganska okänt för oss i Sverige. Man skulle kunna tro att EMS (elektrisk stimulering) är någon ny företeelse inom idrottsvärlden men som jag förstår det har tekniken använts av sjukgymnaster och idrottare under många år för rehabilitera och bygga muskelmassa. Jag var i vilket fall väldigt nyfiken på att ta reda på så mycket som möjligt för att sedan ge det en ärlig chans.

På plats möttes jag utav en väldigt trevlig man som också var min personliga tränare/instruktör under passet. All träning på BIONIC sker i samband med en pt/instruktör och väldigt privat. Lokalen är superfräsch och man behöver inte ta med sig några träningskläder utan gymet tillhandahåller träningskläder och handduk. Träningen sker barfota eller om man känner för det kan man använda träningsskor. Jag skulle dock rekommendera er att träna barfota.

Det som sker är att man får ta på sig en väst som täcker bröst, mage, rygg samt remmar vilka fästs runt armar och lår och dessutom fästs ett bredare band runt höften vilket täcker rumpan. Det är elektroder som kopplas till kroppen för stimulerar kroppens större muskelgrupper. Därefter börjar träningspasset genom ett lämpligt stimuleringsprogram som pt’n bestämt utifrån dina förutsättningar och mål.

Som jag förstod det på pt’n som hjälpte mig fick jag ta del utav ett ganska intensivt träningsprogram. Han utgick såklart utifrån mina förutsättningar och jag bad honom gå lite extra tufft för att verkligen få känna på vad det egentligen handlade om. Träningsprogrammet var inställt på totalt 17 minuter och vi jobbade i 4 sekunders intervaller, dvs maskinen stimulerade mina muskler i 4 sekunder för att sedan låta mig vila i 4 sekunder. Dock var syftet att jag hela tiden skulle vara i rörelse under de 4 sekunder då maskinen egentligen tillätt mig vila. Dem första 12 minuterna utgick från rörelser förknippade med styrketräning och de sista 5 min var mer fokus på högintensiv träning.

Dem första minuterna var väldigt tuffa för mig. Det var en helt ny känsla som jag aldrig upplevt tidigare och jag spände mig såpass att jag hade svårt att kontrollera andningen. Det är svårt att beskriva känslan men föreställ er att ni spänner muskeln så mycket ni kan och där spänningen är som störst håller ni i fyra sekunder. Då pratar vi om en muskel tänk att detta sker på nästan hela kroppen samtidigt och det är inte en själv som bestämmer över det. Jag tyckte det kändes lite obehagligt men inte alls att det gjorde ont eller liknande utan bara en väldigt ovan känsla. Samtidigt som de intensiva muskelsammandragningarna sker ska man genomföra styrkeövningar. Vi började med bicepscurl och därefter triceps (repdrag), flyes, höga repdrag för övre rygg, benböj, utfall och avslutningsvis 5 minuter högintensivt med upphopp och sprint kombinerat med jogg på plats.

Redan efter några minuter svettades jag en hel del (jag har väldigt svårt för att börja svettas), pulsen var ganska hög och jag började bli allt mer trött. Allt eftersom minuterna gick började jag hitta andningsrytmen och jag kunde fokusera mer på min träning och mindre på att försöka slappna av. När passet var slut kände jag tydligt hur mina muskler hade arbetat och jag kände mig ganska trött. Jag skulle vilja jämföra min trötthet efter 17 minuter med ett hårt intervallpass på gymet som varar ca 1 timme.

Idag, två dagar senare har jag duktigt med träningsverk i rumpan och baksida ben men i övrigt känner jag mig ganska lugn. Jag har efter det passet kört igenom 2 styrkepass och en löprunda på ca 7km. Jag tycker inte att det dragit ned min träning i övrigt utan faktiskt varit ett bra komplement till mitt schema denna vecka. Personligen ser jag träningsformen som ett bra komplement till resterande träning i syfte att nå muskler som man kanske har svårt att få kontakt med på gymet. Träningspasset ska motsvara 2-3 timmars träning vilket för en person med tidspressat schema är ett bra alternativ men för oss som älskar träning och där gymet är del utav vardagen så ser jag detta enbart som ett komplement eller i syfte att variera träningen.

Just nu har jag fullt upp med att öva för att klara körprovet för mc. Körningen känns jättebra och alla delmoment börjar sätta sig men ändå vågar jag inte hoppas allt för mycket på att det ska gå vägen. Rent statistisk är det väldigt få som klara på första uppkörningen och särskilt om man inte gått via en körskola. Det känns tråkigt att behöva gå in med den vetskapen men det är bittra sanningen. Däremot är det upp till mig att bestämma hur pass väl jag kör och visa att jag kan behärska motorcykeln på ett sjyst sätt och att jag är medveten om riskerna i trafiken, resterande låter jag till besiktningsmannen att avgöra.

Denna helg som just var spenderade jag till största del ute i Sigtuna på en OCR-utbildning. OCR (Obstacle Course Raicing) eller hinderbana har dem senaste åren blivit en folksport och därmed också med elitsatsande personer. En utav dessa är Konstantin Avramidis som vunnit de främsta hinderbanetävlingarna inom Sverige och anses som landets bästa hinderbane-expert. Han vann också Gladiatorerna året innan mitt deltagande med bruten näsa och bra många blåmärken. Det finns egentligen mycket att säga om den här mannen men min egna reflektion utav honom är att han har har en stor vinnarmentalitet och brinner för sin sak.

Vi gick teoretiskt och praktisk igenom vad som utgör en god hinderbanelöpare. Mer viktigt än god teknik är den mentala aspekten. Inom idrotten talar man väldigt ofta om hur viktig ens mentala förmåga att fokusera på sitt mål är för att man ska lyckas men inom hinderbana har man tagit detta ett steg ytterligare och anpassat det till alla, oavsett tävlingsnivå. Varje hinder genom loppet är ett nytt moment som ställer varje individ genom en ny prövning, fysiskt och mentalt, och där den mentala aspekten alltid är avgörande för om man lyckas eller inte. Alla hinder är fullt möjliga för alla, frågan är bara om man vill det tillräckligt mycket. Konstantin har ett bra talesätt som jag tar med mig: ”Det finns inga hinder utan bara lösningar”.

Att tävla i hinderbana innebär att ta sig från start till mål på kortast möjliga tid. Det ges inga stilpoäng och man får heller ingen extra stor medalj för att man flashat under loppet, därav blir tekniken under hindren väldigt avgörande för hur snabbt man tar sig in i mål. Dessutom finns det olika tekniker som passar olika individer beroende på atletism, längd eller kroppstyp. Alla tekniker är rätt så länge dem känns bra för en själv och gör att man tar sig genom hindren. Det vi gick igenom var då olika metoder för att lösa dessa problem och dessutom lära oss bättre hur vi enkelt, tydligt och säkert kan förmedla detta vidare till andra som vill bli mer effektiva hinderbanelöpare.

På bilderna finns mer flashiga och mer effektiva och säkra sätt att ta genom olika hinder. I slutändan är det en själv som avgör vilket sätt man vill använda genom hindren men man bör komma ihåg att förutsättningarna kan ändras drastiskt under loppets gång. Dvs, det man enkelt klarar av när man tränar på ett visst hinder kan se väldigt annorlunda ut efter att man sprungit ett par kilometer och simmat i iskallt vatten. Kroppen svarar inte på samma sätt som tidigare är därav är ett öppet sinne för olika situationer som kan uppstå så himla avgörande.

Nästa hinderbanelopp är Tough Viking och går den 29 September ute på Gärdet. Om du inte redan anmält dig så gör det och om du är nyfiken på vad det hela handlar om så tycker jag att du ska ta dig dit och ta del utav den stora folkfesten. Förmodligen kommer du också tagga till och börja träna inför nästa säsong av OCR tävlingar.

Kort sammanfattat har min helg bestått utav dessa två saker, obstitacle training och motorcykel. Både lördag och söndag har det varit full gång från 07 till 22 utan stopp och jag måste erkänna att jag är över som artist.

Nu behöver jag återhämtning och imorgon ska jag dela med mig av massa kul !