Ibland tänker jag väldigt mycket över hur mitt liv ser ut och vilka val jag gjort längst vägen och vilka val jag gör än idag. Det är ändå jag själv som bestämmer rytmen och riktningen i mitt liv och därför är det ibland skönt att stanna upp och reflektera och ifrågasätta mig själv. Jag har hunnit bli 27 år gammal och många som är äldre än mig tycker förmodligen att jag är i mina bästa år, många som är yngre känner förmodligen detsamma men kan inte relatera till min ålder. Även dem kommer dit och inte förens då kommer förstå mig.

Jag tycker att jag är i mina bästa år, mina mest produktiva år, den åldern då min kropp står som mest fysiskt och mentalt redo och jag är övertygad om att väldigt många håller med mig om den saken. Att vara medveten om just det gör att jag också anstränger mig varje dag för uppnå förbättring, vare sig det är jobb-, hälso- eller familjerelaterat. Jag har ännu mycket kvar att lära och utvecklas så varför inte ta chansen att göra det fullt ut?

Jag upplever att många runt omkring mig håller tillbaks eller rent av lagt sina ”bästa år” bakom sig. Där jag har störts referens är såklart inom träning och hälsa som jag dagligen arbetar med. Många tänker tillbaks på tonåren eller tidiga 20-ish och tycker sig ha varit i bäst fysisk form vid det skedet. Idag, jämngamla med mig, är det helt annan sak. Trötta, smårunda, saknar uthållighet och styrka, bittra, osäkra, etc. För mig är det intressant att fundera över varför vi glömmer bort oss själva, vår kropp och vår välmående i byte mot jobb och sociala vanor som driver oss till fördärvet. Varför bortprioriteras det som egentligen är som viktgigt i syfte om att uppfylla något annat som för oss mot stress, trötthet, psykisk ohälsa och i värsta fall sjukdom? Tänk om vi bara kunde vara lite mer varsamma med vår egen kropp och lägga lite mer energi på vår välmående, då skulle även det andra i livet bli så mycket bättre.

Att vara 27 år gammal är fantastiskt. Jag känner mig stark och kry och ser framtiden full av möjligheter. Den första tanken som går genom mitt huvud varje morgon när jag vaknar är:

”Det jag gör idag sätter förutsättningarna för min dag imorgon” 

Det är dröm som går i uppfyllelse. Jag vet inte hur många gånger jag drömt om just detta scenario och sett otalt många tv-serier och önskat att det var min verklighet. Att vakna på morgonen och ha möjligheten att gå ner till strandpromenaden med Frankie är ren fantasi för mig. Jag har drömt om just detta så himla länge att jag knappt kan tro att det är sant. För mig är vardagen otroligt viktig, jag vill må bra i nuet och trivas med min omgivning. Den senaste tiden hemma i Sverige har jag tyckt att det varit väldigt tufft att handskas med kylan, mörket, regn och rusk. Vetskapen om att dessa månader ligger framför mig har heller inte varit särskilt positivt. Men det handlar inte enbart om vädret, jag har inte trivts där jag varit. En plats som jag har mycket kärlek till men där människor i dess närhet dragit ned humöret.

Igår sa Ellinor något till mig som jag gått och tänkt på sedan dess. Hon sa att jag var mycket mer öppen och social mot främlingar här än där hemma. När jag tänker efter förstår jag att hon har rätt. Jag öppnar för samtal med främlingar hela tiden och av någon anledning är jag pådrivande. Jag känner att jag får leva ut och intressera mig för andras tillvaro. Jag ger någon ett leende och får ett tillbaka.

Jag tycker det är jättebra när ni kommenterar på bloggen för det ger mig inspiration till att skriva om sådant är viktigt för er. Här är en utav dessa kommentarer.

Hej. Under sommaren har jag tappat formen och presterar inte lika bra på gymmet längre p g a att det blivit mer mat efter min tidigare superstrikta deff plus att jag inte hunnit träna varje dag som jag gör annars. Hur ska jag hitta tillbaka till träningen? Tidigare älskade jag att träna men nu tappar jag motivationen när jag inte kan ta samma vikter som tidigare. Vad är dina tips?

Jag tycker detta är jätte intressant för jag tänker själv inte på det sättet och då känns det ännu roligare att få prata om det. Många gånger hör jag folk som kommit bort från sin träning, kost och tappat motivationen pga sjukdom, semester, familjesituationer, studier, arbete, etc. Anledningarna är många och det gemensamma är att det sker någon form utav avbrott som förändrar dem rutiner man arbetar fram och därav har man svårt att hitta tillbaka.

I min värld sker dessa avbrott också, möjligen inte lika ofta eller drastiska, men det händer att jag inte kan träna pga utav mycket arbete eller sjukdom som kommer emellan. Det är egentligen helt normalt eftersom livet kretsar inte enbart kring träning. Ibland måste man prioritera bort träningen för annat och det är såklart helt ok. Det jag upplever till skillnad från många andra är att jag längtar tillbaks till gymet och när jag tänker efter så är det inte de jobbiga träningspassen jag längtar till utan till mina vanliga rutiner. Ni ser, det är för mig konstigt så att inte träna och att ha ett uppehåll bort från träningen är det som är onormalt. Vänd på steken, istället för att tänka över ens uppehåll och hur mycket man tappat i styrka eller gått upp/ned i vikt så tänk hur underbart det ska bli att ta upp det igen där man lämnade, ta igen det lilla man tappat  och utvecklas ytterligare. Det motiverar mig till att hitta tillbaks till mina rutiner oavsett hur länge jag varit ifrån dem. Träning är en del utav min vardag och allt annat är det ”konstiga”.