God Morgon. Vaknade för en liten stund sen och känner mig för en gång skull hel igen. Jag känner mig återhämtad från veckans virusattack och jag känner att jag äntligen kan släppa alla tankar som har med flytten att göra. Trots en tuff vecka så har allt löst sig smidigt. J

Jag berättade för er om motorcykeln som var kvar på verkstaden och som jag förmodligen inte skulle hinna få iväg i i lastbilen. Nå,  jag pressade på dem tillräckligt mycket så att den stod klar morgonen efter och jag kunde hämta den och få med den med resten av flyttlastet. Det blir alltså ingen långkörning för mig den här helgen ner till Alicante.

Träning idag! Som jag har längtat! Det har nästan gått en vecka sedan jag kunde tränat senast och det känns i min värld som evigheter. Jag börjar lite lugnare trots allt och det blir bara lågintensiv träning på schemat. Planerar för 45 min cykel så att jag får svettas en aning utan att pulsen sticker iväg för högt.

Jag önskar detta vore jag just nu. Jag vill inget hellre än att vara på gymet i skrivande stund. Bara tanken gör mig glad. Varje steg känns, varje steg framåt är en vinst. Jag saknar att svettas, jag tycker om att känna min puls slå. Det är så himla frustrerande att känna att jag vill det så gärna men begränsas av min egen kropp.

Att träna med en infektion i kroppen är inte alls att rekommendera. Många känner sig lite tveksamma över den saken men lyssna på kroppen och respektera att den behöver återhämtning. Kroppen har fullt upp med att bekämpa viruset och det sista den behöver i ett läge där den är under attack är att lägga dyrbar energi på kraftig fysisk aktivitet.

Däremot är det är helt annan sak att träna trots att man känner sig lite snuvig och dem värsta symptomen har lagt sig. Träning kan i det fallet t.o.m vara en bidragande faktor till att man blir helt återställd snabbare. Det gäller att lära känna sin kropp, lyssna, analysera och fatta KLOKA beslut.

foto: Noelia Salas Amnér / Träningsplagg: OHMME Yoga

HEJ ALLIHOP. Mina senaste två dygn har varit allt annat än lunga, något ni förmodligen märkt genom min frånvaro. Jag är tillbaks i Barcelona just nu och roddar med det sista så att jag kan flytta och känna lugnet över att bara behöva vara på en plats.

Jag flög från Arlanda sent i måndags eftermiddag och direkt när vi kom upp i luften hände det något med min kropp och jag fick världens feber. Jag sov nästan igenom hela flyget ihopkrupen i min jacka medan jag försökte hålla värmen. Tur nog finns det alltid värktabletter ombord, även fast jag föredrar att naturliga läkemedel så kunde jag inte vänta på det alternativet. Hela gårdagen låg jag i min säng och tyckte mest synd om mig själv medan jag pendlade mellan kallt och varmt.

Idag vaknade jag med bättre känsla i kroppen, lÃ¥ngt ifrÃ¥n frisk men tillräckligt bra, och haft fullt upp med att fÃ¥ i ordning med det som ska skickas med lastbil till Alicante imorgon. Mitt i allt detta har jag ocksÃ¥ lyckats bli utlÃ¥st frÃ¥n min lägenhet och det finns inga extranycklar. Tur i oturen var att jag hade dörren till terassen öppen och genom lite klättring kunde jag ta mig in i lägenheten igen. (Se min klättring pÃ¥ ”my story” pÃ¥ Instagram @kevintriguero).

Jag fick också veta att min motorcykel, som är på verkstaden, troligtvis inte är klar tills imorgon vilket innebär att jag behöver köra den till Alicante i helgen. En resa på cirka 55 mil.

Det är inte mycket som gått rätt de senaste 48 timmarna och det känns riktigt jävla piss. Men jag har lärt mig att ta in dessa stunder och se dem som hinder längst vägen som måste finnas där för att jag ska kunna uppskatta det andra. Vi får se hur långt tid det tar innan vinden vänder för min del.